Senaste Nytt

Bild ovan:  Ford Modell 999 som racerföraren Barney Oldfield körde land och rike runt år 1902.

Under skrivandets gång har jag flera gånger stött på namnet Henry Ford. Han verkar ha haft med många andra aktörer inom bilindustrin att göra, men vem var denne man?

Bild 1. Fotografi av Henry Ford 1863 – 1947. Bild 2. Henry Ford och hans fru Clara på hans quadricycle 1896. Bild 3. Henry och Clara Ford tillsammans på äldre dagar i deras hem på Fair Lane i Michigan.

Inledning

Henry Ford är mest känd för att ha varit en amerikansk industrialist och framför allt, som grundaren av Ford Motor Company som utvecklade den löpande bandtekniken för massproduktion. Även om Ford varken uppfann bilen eller det löpande bandet, tillverkade han den första bilen som ett stort antal medelklassamerikaner hade råd med. På så sätt förvandlade Ford bilen från en lyxvara till ett praktiskt transportmedel, tillgängligt för de flesta. Införandet av bilen Model T revolutionerade transportindustrin. Som ägare av Ford Motor Company blev han en av de rikaste och mest kända människorna i världen. Han krediteras med uttrycket ”fordism”, ett uttryck för massproduktion av billiga varor i kombination med höga löner för arbetare.

Model T tillverkades från år 1909 till 1927. Här är bilder på dessa två årsmodeller.

Ford hade en global vision av konsumtion som nyckeln till fred. Hans intensiva engagemang för att systematiskt sänka kostnaderna resulterade i många tekniska och affärsmässiga innovationer, däribland ett franchisesystem. Efter sin död lämnade Ford sin stora rikedom till Ford Foundation och ordnade så att hans familj i framtiden kunde styra företaget permanent.

Ford var också känd för sin pacifism under de första åren av första världskriget, och samtidigt, för sitt främjande av antisemitismen genom sin tidning The Dearborn Independent och boken The International Jew, hur motsägelsefullt det än kan låta.

Henrys far och mor med Henry själv i mitten vid 25 års ålder.

Henry Ford föddes på en gård i Greenfield Township i Michigan. Hans far, William Ford, kom från Irland och hans mor Mary Litogot föddes i Michigan av belgiska föräldrar. Henry var tidigt känd för att vara en duktig klockreparatör och att gå flera mil till kyrkan varje söndag. Han blev förkrossad när hans mor dog och lämnade då vid tjugo års ålder hemmet eftersom han menade att han inte hade något att vara kvar för längre. Dessutom föraktade han jordbruksarbete. Han blev maskinistlärling i Detroit och studerade bokföring. När han återvände hem började han att arbeta med att serva ångmaskiner som småningom ledde till anställning hos företaget Westinghouse.

Ford blev ingenjör hos Edison Illuminating Company 1891. Två år senare var han chefsingenjör och hade tillräckligt med tid och pengar att ägna sig åt sina personliga experiment med bensinmotorer. Detta arbete kulminerade 1896 med ett självgående fordon som han gav namnet Ford Quadricycle. Uppmuntrad av Thomas Edison utformades och byggdes ännu ett fordon 1898.

Henry Ford, Thomas Edison, essäisten John Burroughs med sitt vita skägg och Harvey Firestone.

Efter det blev han uppbackad av Detroits timmerbaron William H. Murphy och Ford slutade hos Edison för att grunda sitt första bolag – Detroit Automobile Company 1899. Men bilarna höll låg kvalité med höga priser och Ford var missnöjd och upplöste företaget 1901. Senare samma år utformades en ny bil med 26 hästkrafter som visade sig vara av en helt annan kaliber än de tidigare. Bilen erhöll de rika magnaternas gillande och det bildades ett nytt företag: Henry Ford Company, med många aktieägare involverade. År 1902 utökade William Murphy företaget med en ny medlem, Henry M Leland. Då denna anlitades som konsult upplevdes han eventuellt som en konkurrent och Ford lämnade företaget trots att det bar hans eget namn. Därefter döptes företaget om till Cadillac Automobile Company (som jag skrivit om i föregående kapitel).

Ford kom i kontakt med och fick stöd av Detroitområdets kolåterförsäljare, Alexander Malcomson, och de bildade ett partnerskap – Ford & Malcomson Ltd., för att tillverka billiga bilar. De hyrde en fabrik och kontrakterade en mekanisk verkstad som tillhörde bröderna John och Horace Dodge. När Ford och Malcolmson dröjde med betalningen till bröderna Dodge gick de till slut med på att istället för uppfyllandet av ett betalningskrav på 160 000 dollar få en del i Fords och Malcolmsons bolag tillsammans med några andra aktieägare. År 1903 fick företaget nytt namn – Ford Motor Company.

Bild 1. Ford körde på den frusna sjön St. Clair med sin kärra. Bild 2. Henry Ford tävlar med sin Ford Modell 999 mot Harry Harkness i en Mercedes vid Detroit Driving Club.

Ford designade en ny bil som han demonstrerade på isen av sjön St. Clair och han gjorde då ett nytt hastighetsrekord. Racerföraren Barney Oldfield gav bilen namnet Ford Model 999 som han sedan körde land och rike runt och därmed gjordes Fords varumärke känt. Ford var en av de tidiga uppbackarna av tävlingarna i Indianapolis.

Bild 1. och 3. Henry Fords monteringsband skapade en effektivitet som myntade uttrycket Fordism. Bild 2. Ett stoppur med decimaler för maximal effektivitet där tiden för varje arbetsmoment mättes ut med exakthet.

Fords arbetskraftsfilosofi

Ford var pionjär inom den så kallade välfärdskapitalismen som syftade till att förbättra situationen för hans arbetare och minska omsättningen av anställda. Effektiviteten innebar att anställa och behålla arbetarna. Ford förvånade världen 1914 genom att erbjuda 5 dollar per dag i lön – omkring 120 dollar idag. Detta innebar en dubbling av lönen för många. Detta visade sig vara extremt lönsamt då de bästa mekanikerna strömmade till Ford som i sin tur fick arbetare med hög kompetens. Detta ledde naturligtvis till ökad produktivitet men också till sänkta utbildningskostnader då många stannade kvar.

Inte nog med att höja lönerna införde Ford femdagarsveckan 1926. Han ville öka produktiviteten och arbetarna förväntades lägga mer kraft på sitt arbete i utbyte mot fritid. Han tyckte att det var hög tid att bli av med föreställningen att fritid var ett klassprivilegium. Men allt gott har också en baksida visade det sig.

Ford införde ett slags bonussystem där han delade ut en del av företagets vinster till de arbetare som varken nyttjade alkohol eller tobak eller som på annat sätt utmärkte skötsamhet. Han såg sina arbetare som en förlängning av sin familj. Han skrev för övrigt även en bok om tobakens fördärvlighet. När det blev protester mot hans paternalism insåg han sitt misstag och bad om ursäkt för att han försökt göra intrång på arbetarnas privatliv.

Bild 1. Arbetaren under mikroskopet. Tidningarnas skämtteckningar illustrerade protester mot införandet av stämpelklockan som registrerade vad varje anställd gjorde och hur snabbt jobbet avslutades. Bild 2. Den noggranna hanteringen av produktionen var ett bra drifttänkande men arbetarna förvandlades till robotar på Fords fabriker som här illustreras som Spring ekorre, spring.

Ford var benhård mot fackföreningarna som han inte ville ha med att göra. Han verkar ha haft ett stort kontrollbehov och velat bestämma över minsta aspekt av arbetarnas tillvaro. Samtidigt ansåg han att fackföreningar gjorde mer skada än nytta genom att ledarna inom fackföreningarna ständigt underblåste socioekonomiska kriser för att behålla sin egen makt. Men han tyckte också att chefer hade rätt att kräva av sina anställda att de skulle arbeta för att maximera produktiviteten och sina egna vinster. Han erkände dock att chefer inte alltid hanterade sina arbetare optimalt men han trodde att alla chefer så småningom skulle inse att de hade ansvar för att skapa ett gott socioekonomiskt system där undermålig ledning och dåliga fackföreningar inte kunde få stöd för sin fortsatta existens. Tanken var i alla fall god, skulle man kunna tycka.

För att undvika facklig verksamhet, anställde Ford, Harry Bennet – en före detta boxare – till chef för serviceavdelningen. Bennets skrämseltaktik gick ut på att bland annat klå upp fackföreningsrepresentanter, vilket gick bra för det mesta då den övervakande polischefen var Carl Brooks, en före detta elev till Bennet. Vi måste ha i åtanke att dessa maffiametoder var ganska vanligt förekommande på den tiden.

Bild 1. Edsel Ford med sin pappa Henry Ford och Bild 2. Edsel Bryant Ford 1893 – 1943

Vid slutet av 1930- och början på 1940-talet, då Edsel Ford var VD, uppstod arbetarkonflikter. Företaget blev tvunget att komma fram till någon form av kollektivavtal med fackföreningarna på grund av våld, arbetstörningar och bittra dödlägen. Men Henry Ford, som fortfarande hade det slutliga vetot i bolaget, vägrade att samarbeta. Han la ansvaret på Bennet och syftet var att se till att inga avtal någonsin skulle uppnås.

Ford Motor Company var det sista i Detroit att erkänna fackföreningen. Under en sittstrejk hotade Henry Ford med att upplösa sitt företag hellre än att samarbeta, men hans fru Clara hade en annan uppfattning och förklarade att hon skulle lämna honom om han förstörde familjeföretaget. Ford gick med på sin frus ultimatum och över en natt gick företaget från det mest motsträviga till det företag som hade det mest gynnsamma avtalsvillkoret. Kontraktet med fackföreningarna undertecknades 1941.

Ford och världskrigen

Ford motsatte sig krig som han ansåg som ett fruktansvärt slöseri och var mycket kritisk mot dem som finansierade det. Han arbetade för att försöka stoppa denna finansiering. Tillsammans med pacifister finansierade han en fredsbåt till Europa under första världskriget med 170 ledare ombord. Även Fords egen pastor följde med på äventyret. Ford pratade med presidenten men där fick han inget stöd. Gruppen styrde kosan mot det neutrala Sverige för att träffa fredsaktivister här men de blev bara förlöjligade. I samma veva gjorde Ford en uppgörelse med Tyskland om att tillverka och leverera traktorer och lastbilar för att öka livsmedelsproduktionen i landet. Företaget blev så småningom en stor leverantör av vapen, flygplansmotorer, särskilt den så kallade Liberty Motor och anti-ubåts fartyg. Hur gick detta ihop med pacifismen? Här kommer ännu ett av Fords förvirrande och sinsemellan motsägelsefulla karaktärsdrag till uttryck. Henry Ford utvecklades från en övertygad pacifist till att bli en hårdför antisemit och vän med Adolf Hitler, vilken han senare fick en utmärkelse av. Ford var under denna tid inte ensam bland företagare om sitt umgänge med nazister. Till exempel var det tyska industrikonglomeratet Siemens en partner till nazisterna och byggde upp deras infrastruktur för kommunikation, järnväg och el. Det var också de som byggde gaskamrarna i de tyska förintelselägren, men det är en annan historia.

Tyska ambassadörerna och de nazistiska tjänstemännen Karl Kapp och Fritz Heller ger Henry Ford utmärkelsen The Grand Cross of the German Eagle i Detroit för sitt stöd till tredje riket 1938. Världen har sedan dess utvecklats och efter hippietidens era sätter människor inte något större värde på sådana här järnskrot längre – som tur är.

Ford motsatte sig även USA:s deltagande i andra världskriget och fortsatte vara övertygad om att det är internationellt företagande som bäst genererar välstånd och avvärjer krig. Han insisterade på att kriget var en produkt av giriga finansiärer som sökte vinst i mänskligt lidande och att det var en konspiratorisk verksamhet. Ford hade också en specifik åsikt om vilka dessa finansiärer var. Finansiärer var Fords kod för judar. Han anklagade judarna för att underblåsa första världskriget och ville inte göra affärer med dem. Han litade aldrig fullt på Rooseveltadministrationen heller– han ansåg att presidenten förde USA mer och mer in i kriget – men han fortsatte ännu en gång att göra affärer med Nazityskland, inklusive när det gällde tillverkning av krigsmateriel. En pacifist som tillverkar krigsmaterial? Hur kunde han övertyga någon i USA? Han kom undan med det i alla fall och några svar på varför, har jag inte.

Ford hade en benägenhet att välja sina affärspartners efter politisk uppfattning och han kände stor beundran för Hitler då båda hyste ett fanatiskt hat mot judar. Till exempel fick Hitler 50 000 riksmark av Ford varje år i födelsedagspresent. Uppskattningen var ömsesidig och Fords fabriker fick vara i fred under hela kriget utan någon inblandning från Nazityskland. Det är kanske inte så konstigt; när Rolls-Royce sökte en amerikansk tillverkare som alternativ till Merlin motorn, som bland annat monterades på Spitfire och Hurricaneflygplan sa Ford ja först men backade och skyllde på USA:s krigsansträngningar. Istället för att hjälpa engelsmännen investerade Ford i fabrikerna i Nazityskland för att producera de 5-tons lastbilar som var grundstenen i nazisternas pågående anfallskrig mot alla europeiska länder. Han exporterade dessutom däck trots bristen på däck i USA. I sin fabrik i Frankrike tillverkade han flygplansmotorer, bilar och lastbilar åt tyska armén och 1941 redovisade han en vinst på 58 miljoner franc.

Från 1940 hade man mellan 100 och 200 franska krigsfångar som slavarbetare på Ford-Werke, en av Fords fabriker i Tyskland som stod under Ford Motor Company. Detta verkade inte ha besvärat pacifisten Henry Ford nämnvärt. Vi måste komma ihåg att USA, fram till de själva gick med i kriget, hade fullständiga diplomatiska förbindelser med Nazityskland.

I april 1942 blev en av Fords fabriker i Frankrike bombad av det brittiska flygvapnet. Nyheten om detta hamnade på franska tidningars löpsedlar men i USA hördes inget om händelsen och inte en enda bild syntes – hur det nu kom sig. Ford spred därefter på grund av riskerna och placerade ut sina viktiga maskiner på flera olika fabriker. Produktionen kunde fortsätta oavbrutet. Ford förlorade ingenting ekonomiskt då nazisterna ordnade så att Frankrikes Vichyregering betalade Ford för alla kostnader engelsmännens bombningar hade orsakat – han erhöll 38 miljoner franc i ersättning och samarbetet var total.

Henry Fords sista tid

Henry Fords son, Edsel Ford, dog i förtid i cancer 1943 och Henry Ford återtog då kontrollen över bolaget. Henry var då rejält försvagad av flera slaganfall och hjärtinfarkter han har fått i slutet av 1930-talet. Även hans mentala hälsa verkade svikta – han betedde sig inkonsekvent, var överdrivet misstänksam och beskrevs som allmänt odräglig. Han ansågs inte kunna hantera ett så stort ansvar som drivandet av företaget innebar. Man kan tänka sig att eftersom han var en person som tog starka initiativ och hade för vana att egensinnigt fullfölja alla sina infall ville han även fortsättningsvis ha full kontroll över allting, trots att han inte längre klarade av det. Andra ledande befattningshavare fick fatta beslut åt honom under ledning av Charles Sorensen, en viktig ingenjör och verkställande chef vid Ford, tillsammans med Harry Bennett vid serviceenheten. Ford hade svårt att acceptera detta och hans missnöje och avundsjuka växte med hans egen oförmåga då Sorensen fick för mycket publicitet. Ford tvingade till slut bort honom 1944. Diskussioner i Washington följde om hur man skulle kunna återställa företaget till dess forna skick när konkurs hotade 1945, trädde en kvinna in på scenen – Edsels änka Eleanor Ford – som installerade sin son Henry Ford II som VD. Den unge mannen visade sig vara fullt kompetent att klara av jobbet.

Bild 1. Fotografi av Henry Ford II som baby hållen av sin farfar Henry Ford tillsammans med Edsel Ford, son till Henry Ford. Bild 2. Henry Ford II som ung man 1917 – 1987. Bild 3. Edsel Ford med sin fru Eleanor.

Henry Ford verkar ha varit lite av en envåldshärskare som var lätt att ha att göra med så länge man följde hans direktiv – vilket de flesta gjorde så länge han hade makten. Att som han gjorde, anklaga ett helt folkslag, judarna, för krigets uppkomst var en av många märkliga saker med honom. Kan en människa vid sina sinnens fulla bruk påstå att judarna av egen fri vilja gått in i gaskamrarna? Paradoxalt nog anställde han färgade och vita som sin arbetskraft, för samma löner och på samma villkor, så någon fullfjädrad rasist verkar han inte ha varit. Och det verkar som att hans drivkraft inte var rikedom i sig utan snarare att tävla och vinna, med alla medel.

Bilder från hemmet i Fair Lane med familjen.

Egendomen Fair Lane och Henry Ford med sin fru Clara vid porten.

Henry Ford dog av en hjärnblödning på sin egendom Fair Lane i Dearborn vid en ålder av 83 år. Upp till 5000 personer i timmen sägs ha passerat förbi hans kista vid begravningen. Kyrkoherden hävdade att Ford en gång trott på reinkarnation. Det är förstås svårt att veta vad Ford kan ha trott på, med alla hans paradoxala övertygelser. Ett kompendium av korta biografier av kända frimurare publicerades av Frimurarorden som Ford var medlem i som han uttryckte sitt gillande med att ha sagt en gång – frimureri är det bästa hjulet USA står på.

Här finns en idealiserad redogörelse på åtta minuter (YouTube) om Henry Fords liv som en god familjefar och en stor entreprenör. Berättaren har noggrant utelämnat icke önskvärda fakta.

Tack för ordet. Klick!

Melinda

Skriv ut