Det här är sista avsnittet om de amerikanska bilarnas historia.

Bild 1. Joseph Lowthian Hudson, 1846-1912 finansiären till Hudson och grundaren till Hudsons Department Store i Detroit. Bild 2. Logotyp för Hudson. Bild 3. Hudsons Department Store i den livliga staden Detroit med den amerikanska flaggan på fasaden. Bild 4. En Huvornamentation till Hudson Super Six. Bild 5. En huv- och grillornamentation till Hudson Terraplane.

Hudson Motor Car Corporation byggde bilar i Detroit, Michigan mellan åren 1909-1954. Efter det blev företaget en del av, först Nash och slutligen American Motors Corporation – AMC – och från och med 1955 tillverkades bilarna i Kenosha i Wisconsin. Hudson grundades av Roy D. Chapin, Howard E. Coffin och Joseph Lowthian Hudson. Namnet Hudson användes hela 1957 ut som sedan ändrades till Metropolitan och Rambler American.

Namnet Hudson kommer just från Joseph L. Hudson som var en varuhus entreprenör och grundare till Hudson varuhus som satsade både det nödvändiga kapitalet till bilproduktionen och sitt tillstånd av få använda hans namn på bilarna. Hans vän, Roy D. Chapin ville ge sig in i bilbranschen och Hudson och Hudson finansierade detta. Chapin ärade honom genom att namnge bilarna i hans namn. Sammanlagt var det åtta affärsmän som bildade bolaget år 1909. Den främste organisatören var Roy D. Chapin, då en ung man som arbetade tillsammans med Ransom E. Olds – skaparen av Oldsmobilen, (Chapins son, Roy Jr skulle senare bli president till American Motors Corporation på 1960-talet).

Bild 1. Roy Dikeman Chapin, 1880-1936, var biltillverkare och politiker – en av grundarna till Hudson Motor Car Corporation 1909 och VD mellan åren 1912-1932. Han var också USA:s handelsminister åren 1932-1933 och tjänstgjorde under hela president Herbert Hoovers tid i det republikanska partiet. Bild 2. Chapins biografi skriven av John Cuthbert Long är en grundlig och detaljerad biografi av en märklig och föga känd Detroit bilindustri pionjär som påpekar att han borde listas bland den betydande amerikanska bilindustri pionjärerna som Henry Ford, Henry Leland, William Durant och Dodge Brothers för att nämna några. Boken är ett betydelsefullt bidrag till fordonsindustrins historia trots att Roy Chapin själv var en blygsam man som inte hävdade sig själv. Bland fordonshistoriker är han känd men knappast utanför dessa murar. Boken blev tyckt första gången 1945 och nådde endast familjemedlemmar med omgivning. Bild 3.Roy Chapin I en av sina produkter omkring 1909.

Howard Earl Coffin, 1873-1937, tillsammans med en Hudson Speedster Model 33 från 1911 var den tredje grundaren av Hudson modellerna. Howard var fordonsingenjör och industrialist. Tjänstgjorde som styrelseordförande i Aircraft Board som organiserade flygplanstillverkningen och den industriella mobiliseringen under första världskriget. 1930 avgick han från Hudson Motor Car Corporation men fungerade ändå som konsult. Han dog oavsiktligt i en olycka 1937.

Hudson bilarna var en av de första billiga bilarna på den amerikanska marknaden och mycket framgångsrika med mer än 4000 sålda första året och var den bästa första års säljarna i historien. De hade många nymodigheter som de var först med, till exempel dubbla bromsar inklusive parkeringsbromsar, instrumentbrädan hade varningslampor för oljetryck och generator, den första balanserade vevaxeln. De byggde den raka Super Six motorn som arbetade vid en högre rotationshastighet. De flesta Hudson bilarna till och med 1957 rak Super Six motor. När de var på sin topp 1929 sålde Hudson omkring 300 tusen bilar per år, inklusive Hudsons fabriker i Belgien och England som byggdes 1925. Hudson var det tredje största amerikanska biltillverkaren detta år efter Ford Motor Company och Chevrolet. Men den stora depressionen sårade Hudson dödligt.

Betty Thatcher Oros, 1917-2001 och bilen – en 1939 Hudson Country Club Six Series 93 Convertible Coupé från 1939 som hon formgav bade exterior och interiör.

En kvinnlig designer

Eftersom Kvinnors roll påverkade bilinköpen med ökande fart, började många biltillverkare anställa kvinnliga formgivare. Hudson ville ha ett kvinnligt perspektiv på fordondesign och anlitade Elizabeth Ann Thatcher, efter giftermål – Betty Thatcher Oros, som blev USA:s första kvinnliga automobildesigner mellan 1939-1941. Trots sin gedigna utbildning avslutade hon sina uppdrag då hon gifte sig för att undvika intressekonflikter med sin man som också var fordonsdesigner hos Cadillac på General Motors. Detta var typiskt för den här tiden som vi har svårt att förstå nu.

Slutet av eran

Det sista Hudson bilen rullade av Kenosha monteringsband 25 juni 1957 utan några som helst ceremonier eftersom vid den tidpunkten fortfarande fanns hopp om att fortsätta med namnet Hudson på 1958 årsmodellen.
AMC:s VD George W Romney kom till den slutsatsen att det ända sättet att konkurrera med ”De Tre Stora” i framtiden var att tillverka en mindre bil. Den lilla Rambler American från 1958 visade sig vara framgångsrik i det hänseendet.

Bild 1. Hudson radiator emblem. Bild 2. En Hudson Commodore från omkring 1950. Bild 3. En Hudson Terraplane logotyp.

Vem var mannen bakom namnet Hudson?

Hudson föddes i Newcastle i England och emigrerade med sin familj till Hamilton i Kanada när han var tio år gammal. Vid fjorton års ålder bosatte sig familjen i Michigan. Först fokuserade han på slitstarka lågpriskläder för män, med rätt till byte som visade sig vara framgångsrik. Affärsverksamheten utökades efter ett tag även till damkläder och husgeråd och JL Hudson Company föddes. Hudson var också involverad med cash i många andra företag och banker, bland annat The Third National Bank of Detroit. När denne kollapsade under den finansiella paniken 1893 kände sig Hudson personligen ansvarig för misslyckandet och betalade ut från sitt personliga konto till kontoinnehavarna. Det visade sig att hans goodwill betalade sig så småningom när dessa stöttade honom när han behövde det. Hudson var även aktiv i medborgerliga angelägenheter i Detroit området.

Hudson gifte sig aldrig men mot slutet av sitt liv förlovade han sig med en kvinna men han hann aldrig gifta sig då han dog i lungproblem på en affärsresa antingen i England eller i Frankrike. Han är begraven i Detroit. En levnadstecknare, Edward L. Lack skrev att Hudson inte lämnade mycket personliga papper efter sig och att detaljerna kring hans privatliv var få och okända. Det kan nämnas att Hudsons systerdotter Eleanor Lowthian Clay, 1896-1976, var gift med Edsel Ford och var mor till Henry Ford II.

Hudson River runt staden New York.

Hudson finns på andra ställen att hitta, till exempel finns en flod i USA som heter Hudson River som är uppkallad efter utforskaren och navigeraren Henry Hudson från England på 1500-talet. Notera namnet Henry ännu en gång i historien.

Ransom Eli Olds, 1964-1950, bör också nämnas i detta sammanhang för han hade ett finger med i skapandet av Hudson. Han var en pionjär i den amerikanska bilindustrin som både Oldsmobile och REO varumärkena härstammar ifrån. Han hävdade att han byggde sin första ångbil så tidigt som 1894 och sin första bensindrivna bil 1896. Det moderna löpande bandet och dess grundidéer krediteras också Olds som använde sig av den för sin första massproducerade bil – Oldsmobile Curved Dash i början av 1901.

Hudsonbilarna under årtiondena

En röd Hudson Model 20 från 1910 och samma modell utan tak bakfifrån.

Bild 1. Essex Six Speedabout från 1926 syns här bakrifrån. Bild 2. En Hudson Essex Speedabout från 1927 framifrån med ett Essex emblem i mitten. År 1919 tog Hudson fram en ny linje, kallad Essex för att kunna konkurrera med Ford och Chevrolet var den första prisvärda bilen med en sluten hytt som sålde bra trots lågkonjukturen åren 1919-1920. Essex etablerade sig snabbt och inom tio år utmanade varumärket Chevrolet.

Bild 1. En Hudson Essex Champion Boattail Speedabout från 1929. Bild 2. Huvornament av en Flygande Gudinna på en Hudson Essex från 1928 och Bild 3. är en Hudson Essex Dual Cowl Phaeton från 1929 – Hudsons rekordår av försäljning.

Bild 1. Hudson Terraplane K-coupe från 1934. Bild 2. Huvornament Terraplane av en grip från 1933 och Bild 3. är en brun/beige Hudson Great 8 från 1932.

En valfri åttacylindrig motor lanserades 1932, trots att försäljningen var fortsatt låg på grund av de ekonomiska omständigheterna i landet. Man började åsidosätta Essex till förmån för det nya varumärket Terraplane och från och med 1934 fanns bara dem. År 1938 bytte linjen namn till Hudson 112. Produktionen föll från omkring 100 tusen bilar till bara hälften det året och det flest sålda bilarna stod Hudson 112 för. Hudson började bygga bilar i Kanada också men den blev aldrig lika framgångsrik som företrädaren men sålde bra på exportmarknaden där man även erbjöd bilen med en mindre motor än i USA.

Hudson Great 8 från 1935.

Bild 1. En vit Hudson Terraplane Convertible från 1937. Bild 2. En cremefärgad Hudson Eight Convertible från 1938. Bild 3. En varmgul Hudson 112 från 1939. Obserbera skillnaderna i grillens utförande från år till år.

Hudson Coupe från 1941.

Hudson Commodore introducerades 1941 men fick göra uppehåll för andra världskriget kom mellan. Produktionen återupptogs igen då år 1946 som var mycket lik versionen före kriget. Hudson förvandlade sina fabriker under andra världskriget för att göra krigsmateriel – till exempel drevs många båtar av Hudson Invader motorer. Commodoren restylades 1948 och 1952 blev det sista tillverkningsåret. Det ska nämnas att Hudson vann en hel del tävlingar för den betonade ekonomi och hastighet men till ingen nytta därför att varje biltillverkare marknadsförde sig med sina nya och stiliga modeller med olika finesser. Hudsons avancerade teknik och styling hjälpte att konkurrera åtminstone fram tills V-8 motorerna och den ständiga stylingsändringarna av ”De Tre Stora” blev viktiga och tog överhanden. 1946 kom också Hudson Super som fick antingen 106 eller 128 hästkrafter som var en blandning mellan en bil och en lastbil. 1948 kom Super Six med en enhetlig kroppsstruktur som var lägre men med samma utrymme. Formgivningen var ett stort framsteg eftersom den sänkte tyngdpunkt, förbättrade kurvtagning och säkerhet.

Hudson Commodore 8 Convertible från 1941.

Bild 1. En klarröd Hudson Super Six Convertible från 1946. Bild 2. En röd Hudson Super Six Club Coupe från 1947.

Bild 1. Hudson Commodores instrumentbräda från 1952. Bild 2. Hudson grill logga som bland annat satt på Hudson Commodore. Bild 3. En sandfärgad Hudson Commodore från 1950.

En ljusgrön metallic Hudson 4 dörrars Super Six från 1948.

Bild 1. En blå Hudson Commodore från 1950. Bild 2. En 4 dörrars Hudson Hornet i flera gröna färger från 1953. Den Här designen var svår att omskapa och Hudson fastnade i stilen mellan åren 1948 till 1954, därför att den nya Hudson Hornet var baserad på sin föregångare – Commodoren och liknade varandra och antagligen också på grund av brist på pengar. Man kunde ana säkerhet och en smidig körning då passagerarna omgavs av stålbalkar på alla sidor.

En grön/gul Hudson Hornet Coupe från 1950. Den helt nya Hudson Hornet hade den största motorn med sex cylindrar och med valfria delar att köpa till om man ville höja prestandan vid till exempel tävlingar där den ansågs vara oövervinnerlig på banan och vann många priser. Den sålde faktiskt bra.
1951 fick Hudson en ny och mer framträdande grill med sidospegel som alternativ som annars inte var så vanligt.

En svart vit Hudson Hornet Club Coupe från 1953 med stor grill.

Bilden föreställer en blå Hudson Jet liner från 1954.

Hudson försökte sig på något nytt 1953 med den kompakta, ekonomimodellen Hudson Jet. Den såg inte ut som en Hudson men man hävdade att man körde den som sådan för även om utseendet var annorlunda, hade bilen en styrka som de större Hudson bilarna med sin så kallade pansarbil engineering. Investeringarna var för stora och försäljningen dålig som skadade företaget. Den överlevde knappt året därför att marknaden inte var redo för några ekonomibilar ännu, dessutom var priset högre än andra liknande bilar på marknaden.

Bild 1. Hudson Hornet Hollywood framsida med ornament från 1952. Bild 2. En blå Hudson Hornet Hollywood från 1956 tillverkad av AMC. Bild 3. Baksidan på en Hudson Hornet med inskriften Twin-H Power och Bild 4. är instrumentbrädan inuti en Hudson Hornet Hollywood från 1953.

Bild 1. En tvåfärgad Hudson Hornet Hollywood. Bild 2. En Twin H-Power motor.

Twin H-Power – den kraftfulla motorn

Hudson Hornet byggdes med Twin H-Power kompressionsmotor som gav den dess hyllade köregeskaper och utmärkta byggkvalitet, men det var inte förrän de började tävla på racebanan som deras rykte om prestanda tog fart. Det var Twin H-Power motorn som gjorde ”Fabulous Hudson Hornet” så fantastisk, inklusive Hornet Jet, trots att den bilen fick en kortlivad historia.

Hudson hade Twin H-Power objektet på hyllorna sedan 1944 och företaget experimenterade med dubbla förgasare sedan 1937. Twin H bestod av en dubbel-grenrör, dubbla förgasarinduktion system vilket försåg cylindrarna med jämn tillförsel av både bränsle och luft i rätt mängd som i ett standardinduktionsarrangemang är inte idealiskt lämpad för sexcylindriga konfigurationer. Robustheten och den extrema hållbarheten inbyggd i alla delar som möjligjorde användningen av extra kraft gör Twin H obestridligen till den mest imponerande som den amerikanska bilindustrin någonsin har skapat.
Hudsons vägran att ta fram en modern V-8 motor skadade också företaget – Chrysler kom 1951 med sin Hemi V8 och trots att Fords V-8 hade lägre prestanda försågs återförsäljarna i jämn takt med – att vinna på banan var en sak och att övervinna den amerikanska önskan om fler cylindrar var en annan.

Bild 1. En svart Hudson Hornet Convertible från 1953. Bild 2. En cremefärgad Hudson Italia.

Nash Motors Companys aktiebrev utfärdad 1919 omgiven av deras bilar – en röd Nash Ambassador från 1950 och en vinröd Nash Healey Roadster från 1952.

Nash och AMC – biltillverkaren som gick samman med Hudson

Hudson insåg sin dystra framtid med fortsatta förluster och kom överens om att gå samman med Nash år 1954, samtidigt som Studebaker gick samman med Packard. Tanken var att täcka olika delar av marknaden som tekniskt kunnande och ekonomi som behövdes för att kunna konkurrera med ”De Tre Stora”. Året 1954 blir det sista sanna Hudsonbilarnas år som har blivit ett samlingsobjekt av stort värde under åren. Hudsons huvudsakliga intresse verkade vara att hålla sitt namn levande.

Den sista Hudson Hornet som tillverkades var från 1954, här tillsammans med sin förebild bålgetingen.

Hudson och Nash bildade American Motors Corporation för att överleva. Hudson introducerade 1955 en ny linje av bilar – den nya Hudson – i verkligheten en Nash bil med namnet Hudson, med några starka färger som enda skillnad – publiken insåg att det bara var en restyled gammal Nash och ledningen gav upp att låtsas och 1957 kallades Hudsons bilar för Nash men kort därefter släpptes det namnet också och alla bilar döptes till Metropolitan eller Rambler efter deras populäraste bil. Så småningom fick de namnet AMC. Chrysler köpte AMC år 1989 och resterna från Hudson, Nash och Willys ingenjörer hjälpte Chrysler till ny om än kort guldålder. För övrigt kan nämnas att Hudson upphörde med sin tillverkning 1956 men några bilar sattes ihop av reservdelar i Kanada.

Nash bildades 1916 och tillverkade bilar i Kenosha, Wisconsin. 1937 blev de en division av Nash Kelvinator Corporation till och med år 1954 då de tillsammans med Hudson bildade AMC – American Motors Corporation. Några bilmärken som är utmärkande för Nash var Nash Statesman, Ambassador, Metropolitan – byggdes i Storbritannien av Austin, Nash-Healey, Nash Rambler och Rambler. Som ni kommer att notera här nedan har dessa bilar i verkligheten mycket lite med Hudson att göra.

Bild 1. En rosa-vit Hudson Wasp – geting – tillverkad av Nash-AMC från 1955 och Bild2. en ljusgrön Nash Rambler Station Wagon från 1956.

En grön bålgeting från 1957 tillverkad av Nash-AMC.

Bild 1. En röd Nash Ambassador från 1957. Bild 2. och 3. En gul-vit Nash Metropolitan, med originalfärger från fabriken från första generationen 1958-1962. Metropolitan hade bakmonterade reservdäck och var tillgänglig även som convertible modell. Mycket seriöst för att se ut som en leksaksbil.

En American Rambler från första generationen Ramblers tillverkad av AMC. Den här vita kärran är från 1960 omgiven av två av Nash emblem. Rambler American från 1958 klassades samtliga modeller som Rambler utom Metropolitan. Den här modellen fanns endast med två dörrar och sex cylindrar och betraktades som en ekonomibil.

Nash Statesman – en liten bil från 1954

Med hur Nash försäljning avtog under de sista åren i märkets historia i mitten på 1950-talet är det inte särskilt vanligt med några fina överlevare från den tiden. Kalenderåret 1950 producerades mer än 189 tusen bilar men dessa glansdagar varade inte länge. 1952 kom företaget med en helt ny linje av stiliga bilar istället för det ”badkar” som har funnits sedan 1949. Både Nash egna interna designers och den berömda italienska formgivaren Pinin Farina tillkallades för att komma med förslag till en prototyp som resulterade i en kombination av alla dessa förslag. Här nedan kan ni se resultatet:

En röd/vit överlevare från 1954, Nash Statesman Country Club.


Tack för ordet. Klick!
Melinda

Skriv ut